Morfars begravning

Idag har jag begravt min morfar.



Innan begravningen satte igång fick jag två tips av min kyrkoherde:

1. Tänk att det är en ära att få begrava sin morfar. Det är det inte alla som får möjlighet till.

2. Kommer tårarna så nyp dig i handen. Stenhårt.

Min hand är alldeles genomnypt:)


Försökte även sjunga upp innan begravningen men fick inte fram en ton. Jag var i kyrkan i ganska god tid för att bekanta mig med rummet, vänja mig vid kistan etc. Det gick bra ända fram tills det att människor började komma. DÅ kom klumparna i halsen. "Hur ska detta gå"

Jag och min kyrkoherde som också skulle vara med som backup (om jag gick och satte mig var han beredd att ta över) bad en bön precis innan vi började. Klockorna ringde och vi gick fram genom gången. Nu var det igång.

Under inledningsmusiken och solosången grät jag lite smått. Jag skulle inte prata förrens efter det att solisten sjungit klart och därför började jag inte nypa mig i handen förrän jag visste att det bara var en vers kvar.

Jag kom upp och hälsade folk välkomna...hann också påpeka att solen strålade in på oss och att vi skulle sjunga psalm 297.

...den psalmen kunde jag nästan inte sjunga...förutom sista versen då jag nöp mig i handen. För efter första psalmen är det dags för griftetalet (en liten mini "predikan" med mycket inslag av den dödes liv).

I börjarn hackade rösten. Fick skärpa mig lite nypa mig i handen. Sen släppte det lite. Började tänka på glada minnen från mormor och morfar. Talet flöt på. Visst min röst kanske inte var så stark som den brukar men den var inte helt igenom bruten!

Efter griftetalet kände jag! WOW Jag klarar dethär! Bad en bön tillsammans med församlingen och gick för att göra mullpåläggningen. Det var som om det släppte lite efter griftetalet. Förtröstan, hoppet om livet efter döden. Att morfar nu var hos sin Gud i sitt paradis där han kunde köra hur mycket traktor och bil han ville var en mycket trösterik tanke.

Såklart fortsatte jag att snörvla/snyfta etc under sångerna...det är ju trotts allt min morfars begravning.

Och så kom tiden för begravningsbönen...den jag hade velat sjunga...men innan hade jag inte fått fram en enda ton och nja...jag var ju inte helt övertygad om att jag skulle få fram någon nu heller:)
Kantorn och jag började på HELT olika toner....som tur väl var slutade hon spela och jag fick fortsätta solo. Och det gick fantastiskt bra! Rösten höll, texten satt där och jag fick verkligen sjunga bönen på morfars begravning! Underbar känsla.

Efter det att jag gjort välsignelsen, vi sjungt sista psalmen och solosången på slutet var över gick jag och bytte om (tog av mig Alban/vita klädedräkten och tagit på mig jackan) under avslutningsmusiken. Sen viskade jag till min kyrkoherde att han fick lysa frid över graven. Kändes bra att kunna ta avsked av morfar vid graven, vara vid min familj.


Vi hade turen att ha en riktigt bra begravningsentreprenör! Kändes tryggt.

Under minnesstunden i församlingshemmet hade pappa gjort en film över Fabbemåla (mormor och morfars gård) som var riktigt fin och härlig att få se mormor och morfar som de aktiva bönderna de var.


Känslan efter begravningen är frid. Inte på något sätt ångrar jag att jag begravde min morfar. Det kändes väldigt bra att få ha gjort det och just nu är jag väldigt, väldigt trött. ....sorg är en av de känslorna som verkligen suger musten ur en...botemedel? Sömn!