Har nog aldrig sagt -Beklaga sorgen

Slog mig....att jag inte kommer ihåg om jag någonsinn har använt orden Beklaga sorgen...

Inte för att jag inte beklagar att vedebörande har drabbats av sorg...utan för att jag tycker det är naturligt/nyttigt/bra/beundransvärt att människor känner sorg, tillåter sig att sörja.

Att beklaga att vedebörande sörjer sin döda vän, mamma, maka, barn etc....känns lite märkligt. Vet inte varför orden blivit något som jag "tolkat på mitt eget sätt" (för de betyder väl egentligen "bara" att jag beklagar att personen i fråga mist en närstående)....men när orden får den betydelse de fått för mig (att beklaga att personen sörjer sin närstående) känns det verkligen inte rätt att säga dem...tur att inte orden står i kyrkohandboken:)

Sorg är ett uttryck för kärlek.

Idag har jag begravt den yngsta jag hittills gjort som präst. Det blir speciellt att begrava någon som "normalt" hade tid kvar att leva ut. ...vi får påminna oss om att leva ut sålänge vi lever. Vi har inga garantier....precis som en god vän till mig sa: Vill du ha dig några garantier, skaffa en brödrost.

Jag beklagar inte sorg. Jag stöttar, bekräftar den, låter den finnas. Och sen....efter en stund kommer Kolavippen (Hasse Alfredsson) och plockar ut den stora svarta sorgestenen, inuti finns en liten mindre diamantliknande sen...den lägger Kolavippen tillbaka i våra hjärtan, den skaver inte...den är full av kärleksfulla minnen. mmm sorg är bra. Tänk om vi alla kunde tillåta varandra att sörja mer...de där sorgebanden kanske inte var så dumma.