Hade min första egna begraVning idag

Inte helt sällan har jag fått frågan: Vad är det svåraste att göra? Är det begravningar?! Mitt ihärdiga svar på detta har varit: Nä, begravningar är något av det finaste, enklaste. Värre är det med de perfektionistiska brudparen.

Dock! Under denna veckan har jag tvivlat starkt på att begravnngar är sådär fina och enkla. Har vänt upp och ner på handboken för att försöka banka in varje moment, var jag ska stå, hur ska jag formar det förbaskade korset med jorden/den oformliga sanden, vad händer om jag nyser mitt i begravningsbönen och vad gör jag om någon kollapsar av sorg?

Kontenta: ALLT MÅSTE VARA ENKLARE ÄN EN BEGRAVNING!!!!

Dagen började sisådär. Hade fortfarande inte satt det sista fingret på griftetalet, fann att bilen inte fanns tillgänglig och packade därför in mig i 5:ans buss med kaftan, två väskor, ett bultande huvud och en snorig näsa.

Församlingens kära assistent rusade runt i hela församlingshemmet efter alvedon utan lycka men lyckades dock få kyrkoherden att rota runt i sin bostad så att den sjuka ynkliga pastorsadjunkten (läs jag) kunde få i sig två piller och bli som en människa...eller nja människa och människa:) ...mer eller mindre drogad eftersom jag inte tar sådannadära så ofta.

Klockan blev halv elva (1300=begravning)....griftetalet måste bli klart. Hade dagen innan lappat färdigt handboken så det var lungt (lappat=skrivit in psalmer, den dödes namn lite här och där och ord som STÅ UPP, SITT NER på post-it lappar i olika färger...just in case).

Fem i tolv vatt jag klar, eller klar och klar...jag talande människa blir aldrig riktigt klar med något utan allt tycks pågå i en ständig process där jag klipper ut ett stycke. Men var ändå rätt tillfreds med det jag lyckats klippa ut.

Kokade snabbt (7-8min) makaroner och åt med ostsås. Klädde på mig kaftanen och spatserade till kyrkan.

Hela kyrkan var överfull med blommor. Att begrava en 93 årig trädgårdsmästare skulle verkligen göras med hela kyrkan i blom! Vilken härlig syn. Och kyrkan fylldes och fylldes och fylldes. Vi blev lite mer än 100 personer idag tror jag.

Var riktigt nervös innan, Var ska jag sitta? Hur mycket ska jag titta på de anhöriga? På kistan? Och hur blir jag av med denna torrhostan (efter böner, bibelord, tal och sjungen bön) utan vatten?...ska jag hosta mig igenom hela avskedet...åh så typiskt dessa nybörjare (läs jag)...

Men så PANG! Det var igång. Inledningsmusik, ord, psalm, tal, jordpåläggning, psalm, bön, avsked, lysning av frid, välsignelsen, Avslutningsmusik.(isch). 1 ½ timme. Phu! Vilken helhet det blev, vilket vackert farväl av en människa, vilka underbara sörjande...Hur kan det komma sig att jag har lyckats få dethär? Världens bästa jobb?

Tänk att jag fick begrava Kungen av konvalj! Vilken ära! Jag tror det är sant som dom säger att den första begravningen den glömmer man (läs kvinna) aldrig.

Påminn mig så ska jag återberätta griftetalet...ev kanske jag ska lägga upp det?