Denna hybris

Söndagens färg är blå-lila...liksom mitt högra knä...inga komentarer Men när jag ser kullerstenarna närma sig i alldeles förhög fart hinner jag både:

1. Skratta åt migsjälv

2. Förbanna min glömska och slutligen

3. Tänka det kommer göra ont

Cykel är något som för mig har två hjul, styre och fotbroms. Min Italienare har två hjul, styre men icke någon fotbroms.

Detta gjorde att jag mycket försiktigt vi sjukhusets trafiklyse koncentrerade mig på att sakta in lite snyggt och stilla med mina nya handbroms "förmågor" och det gick riktigt bra! Fram tills dess att jag inser att FÖTTERNA SITTER JU FAST...åhhh..duns...måste sett grymt kul ut när jag stannat och bara handlöst faller åt höger...sjukt roligt.

Mitt första stopp med fötterna fastsatta glömmer jag helt bort det...och jag som tog det så lugnt de första kilometrarna ut från stan. Sen kom hybrisen "detta går ju ändå rätt bra" jag vänder på pedalerna sätter fast fötterna och cyklar på. Vilket som sagt går bra ända fram till nästa stopp vid sjukhuset.

Sen lekte jag leken "Spänna loss fötterna" Det går ut på att. 1. Spänna absolut INTE fast fötterna. 2. Ungefär 20-30 meter innan du ser ett potentiellt ställe att behöva stanna på låtsas du vrida fötterna i avknäppningsrörelsen! Enkelt!

Synd att jag inte predikar imorn...annars hade jag riktigt kroppsligen varit i rätt liturgisk färg. Fast visa knäna i kyrkan är absolut inget man bara får göra sådär!:) Eller?