Därför blev jag präst!

Kl 1041:
Hej! Jag undrar hur du kom på att du skulle bli präst och
om du alltid har kännt så?

Idag är det inte bara den 21 januari utan också Martin Luther Kings dag.


Martin Luther King står vid talarstolen, har mikrofoner riktade mot sig: "I have a dream"

Jag står på skolgården, Vedebyskolan. Bakom mig är de välkända mörka fönstrena. De som leder in ljus till korridorerna, klassrummen in i den instängda doften i naturvetenskapssalarna som jag fortfarande kan känna som att det var igår.
Jag går trappstegen ner mot idrottshallen. Där nere står min cykel, det är en av de första dagarna på högstadiet och jag ska cykla hem, troligtvis den längre vägen runt Lyckeby och stora bilvägen hem...det tog ett tag innan jag hittade "genvägen"...cykelvägen genom bostadshusen och upp genom skogen hem.

Senare på kvällen, efter maten som vi alltid åt (fortfarande äter!) klockan 1700 ringer telefonen. -Hej, det är E! Är du ledig ikväll?
-Ja, jo det är jag nog.
-H är sjuk och KU (Kyrkans Unga) börjar ikväll! Kan inte du gå med mig?? Jag vill inte gå själv!! -Nä, men åh, vad gör ni där då?
-Ja men vi bakar och hittar på massor av roliga saker. Snälla bara för ikväll, en gång!

...det kom att bli många fler gånger än den kvällen.


Jag hade och har en dröm att vara, bli något som faktiskt spelar roll. Det som troligtvis gjort att jag blivit präst är en blandningen av naivitet och hybris...jag visste inte något om kyrkan (innan jag var 13 år)...jag tyckte inte ens om den...trodde jag. För jag hade inte varit i kontakt med den och ändå kunde jag säga precis hur den var. "Nä jag vill inte gå med på juniorerna, varför skulle jag?" "För att...men åh...för att..." "Ja men vad gör ni då?" "Vi gör olika"...H och E hade alltid fått gå dit själva, det var deras grej. Jag tränade ju, det var vad jag gjorde.

Sen kom den där bananskalskvällen då jag gick med på ett KU.

Den sommaren som följde blev jag ledare på ett läger, under hösten fick jag börja ha miniorer, juniorer. I åttan började jag konfirmera mig...Oj, ja det visste jag inte så mycket om...mest för att min äldre bror inte gjort det...och jag gjorde det för att jo det kan väl va kul.

Sen förändrades det. Vi var inte längre lika oskyldiga små barn som tidigare. Vi skulle börja tänka och framförallt välja vart vi skulle ta vägen efter högstadiet. Vad skulle jag bli när jag blev stor?

-Hur ska jag veta det?
-Välj något du ser upp till, tänk på någon speciell person som har ett jobb du tycker är bra?
-Suck... (mer som en go härlig utandning men jag vet inte hur det stavas)


Jag visste det... Jag skulle inte kunna bli något annat än präst. Präster var något som hade förändrat min syn. Jag hade såklart vetat vad de va för typer, inget för mig, blaj blaj blaj, de är där och jag är här....och så PANG! Rätt in i kaklet! Älskar när fördomar bryts och detta var min al times ever.




Idag när jag varit ledig har jag fått ännu en fördom spolierad (det händer faktiskt fortfarande härligt ofta) Hört talas om ett program som heter: Stjärnorna på slottet. Min tid framför tv-program är grymt sparsam vilket gör att jag inte sett varken det eller något annat på länge (förutom de 15-20 avsnitten av julkallendern inför julpredikningarna och ett avsnitt av åh... ah det är en serie som mina konfirmander ser på och jag lova dem att se ett avsnitt...avenyn något...kanske..äsch punktering i järnan)...och skulle jag se något skulle det inte vara Stjärnorna på slottet...det måste ju bara vara sketkasst. Men så en dag....

Nämligen den 21 januari såg jag till frukost Stjärnorna på slottet. Jag kom till Peter stormares dag. Riktigt bra dag faktiskt. Han berättade hur det kom sig att han är där han är och inte någonannanstanns etc.
Han visste redan tidigt att det skulle bli valet att bli präst eller åka till Kalifonien och hålla på med film. I sina unga år levde han väldigt lyclklig med en bibeln under armen. I denna lyckliga tiden kom det en röst till honom som sa "Det kan du gå tillbaka till". Han far sa: Ge dig ut i världen. De där husen står kvar.

För mig var det liknande. Jag va lycklig. Levde i en trygg, härlig miljö. Fick mig att känna, att såhär vill jag också ha det. Jag är för ung för att bli präst. Blir jag lärare kan jag jobba, vara lycklig tills jag blir 40 år och klok. DÅ, då kan jag bli präst.

Icke sa nicke! Rösten kom....Ge dig ut i det okända. De där husen står kvar. För mig blev kyrkan Peter Stormares Kalifonien. Och det ångrar jag inte.

Älskar Peters berättelse om sin blandning av hybris och naivitet. "Ah jag ska bli rektor" ...Helt underbart! Hybris är inte så dum när allt kommer omkring. Vart skulle jag annars varit, om jag inte haft den?

Imorn...eller nja imorn och imorn...om några timmar börjar jag jobba igen efter semestern. Ska bli gytt att få träffa konfirmanderna igen och ungdomsgruppen...undra hur de snickrade ihop vårens schema förra veckan!