Inför Begraningarna

Har lite smått börjat inse att jag denna veckan kommer hålla mina första två begravningar helt själv.

Vad vet jag om döden? Vad vet jag om att förlora sin make som man levt med hela sitt vuxna liv, 60 år tillsammans!? Eller förlora sin mamma!?
Det enda jag vet är att den djupaste äran glädjen kan få är sorg. ..fina ord men absolut inte enkla

Ok jag kanske också vet att sörja inte bara hör till själva dödsögonblicket utan det görs i etapper, när vi ser en människa bli gammal, sjuk etc. Sorgeprocessen börjar kanske långt innan personen är död. Det är nog inte så konstigt egentligen, för sorg är något nyttigt, något bra, något som faktiskt får oss att minnas vad som är viktigt i våra liv, får oss att minnas personer som står och stått oss nära. Får oss att minnas att vi fortfarand lever.

Ofta vet vi inte om när vi ska dö, det är en tacksam okunskap. Det är inte ofta jag skrivit om Jesus men han viste långt innan att han skulle dö, han viste att om han gjorde vissa saker, tog vissa steg, beslut tog det honom närmare hans död...och det fanns inget han kunde göra åt det, totalt grymt. "Herre, låt denna bägare gå förbi mig" en bön från en dödsdömd...

Aj...kaktustaggarna sitter fortfarande fast på benen "Herre, låt dessa taggar låssna från mig" en bön från en taggad...