"NI KAN JU INTE BARA GÅ FÖRBI!"

Jag har precis stigit av tåget i Lund. Vi går rundan bakom stationen jag och ett par vänner för att ta lite kort. De vill ge ett kort på dem själva i bröllopspresent till några vänner och har bett mig ta kortet.

En man med gul Nettopåse, vinglande steg är framför oss. När vi går förbi honom kommer det en tjej på cykel bakom oss. ”NI KAN JU INTE BARA GÅ FÖRBI” Mannen har ramlat vid sidan om cykelvägen och sitter på gräskanten. Kvinnan stannar och börjar hjälpa mannen upp. ”Ni ser ju att han inte kan gå själv” Ja det såg vi… hur kan det komma sig att vi bara tyckte det var okej att gå förbi… egentligen väldigt märkligt… det är skrämmande hur naturligt det är för oss att inte hjälpa andra, mskor vi inte känner sådär spontant.

Kvinnan på cykel försökte hjälpa mannen upp…han är tung och vi hjälper henne vi behövs allihop för att få mannen att stå på benen…vad ska vi göra nu? Kvinnan med cykeln tittar på oss upprepar orden ”Ni kan ju inte bara gå förbi” och cyklar vidare….förbi.

Vi hjälper mannen till sin lägenhet. Han vill väldigt gärna att vi ska stanna, inte gå. Det tog till att ta sig till lägenheten. I efterhand skulle vi tagit en taxi för han hade stora problem med att gå. Vi möter några som vet vem mannen är. Troligtvis är det inte bara spriten som gör mannen vinglig.

Vi försöker ringa SOS-alarm. När de får höra att mannen har druckit alkohol kopplar de oss till polisen….och där kommer vi till en lång kö…ingen har tid…ingen finns det att gå till.

Mannen kom hem. Vi kom ut igen och tog något kort till…sen var kvällen över…