Satte väckaklockan extra tidigt i morse för att komma upp, skriva och fixa klart inför dagens begravning. Han precis inte vakna förrän...
Pappa ringde och sa att morfar dog inatt...
Även om vi allihop (familj, släkt, bekanta) varit beredda på att morfar är gammal, haft någon hjärtattack innan kan man ändå aldrig förbereda sig för döden.
Trodde aldrig jag skulle klara av att ha den inbokade begravningen efter lunch idag...Jag kan ju inte stå där och gråta!?
På något vis bet jag ihop...fick klart alla papper, tal och begav mig mot kyrkan.
Begravningen rullade igång. När jag skulle ösa tre skopor mull på kistan tappade jag spaden... riktigt klantigt gjort (i momentet innehåller först en rad som sägs innan jag "ska" ta spaden i min hand...jag var däremot på och fipplade på spaden redan innan/under denna rad och lyckades få den i ojämnvikt och den damp i golvet när jag slutade fiffla med den... klantig 2008). Det var dock ingen fara på taket...tappa en spade kan ju vemsomhelst göra!
Under avskedet fick jag lite sk blinkande ögon. Den avlidnes barnbarn var i min ålder vilket idag bet till lite extra. ...begravningar är verkligen fina tillställningar...men mycket känslokrävande.
Höll nästan på att lysa frid över kistan innan alla fått ta avsked...också en såndär liten detalj som egenligen inte märks/syns för mer än migsjälv. Att jag nästan tog lite för falska toner när jag sjöng begravningsbönen är också helt okej för idag.
Summa sumarum var det idag en otrolig upplevelse att så djupt gå in i min prästroll.
Imorgon är det en ny begravning...ska inte förbereda den på morgonen...utan nu ikväll innan jag går till min skönhetssömn.
...Efter att ha funderat större delen av dagen har jag nu bestämt mig för att vara den som begraver morfar. Han var en riktig bonde, levde för mormor (hon dog 2003 tror jag) och sina djur. Så sent som i söndags åkte han själv färdtjänst till Skrävle (tror jag det var) och var med på trettondagsfirandet...han fick va igång till slutet och somna in...precis som han ville. ...tror jag skulle ångra mig väldigt om jag lät någon annan begrava min älskade morfar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag beklagar sorgen. Vad fint att du kan och vill begrava din egen morfar, jag hade aldrig klarat av det eftersom jag grät för mycket. Min egen morfar dog ju under Darwin och vi hade begravningen samma dag som andra föreställningen, hepp, liksom.
Kul med ännu en ämbetssyster som bloggar!
Gott och fint att du vill begrava din morfar!
Ett tips är att ha en back-up i form av en prästkompis som kan ta över om det behövs. Inte för att risken behöver vara så stor, men känns tryggt att veta att man inte är utlämnad åt sin egen behärskning.
Allt gott och Guds rika välsignelse!
/Miriam www.storasysterivassen.blogspot.com
Jag begravde min lilla mormor för ett par år sedan - hade lovat henne att göra det. Men tungt som bara den var det... Jag vill inte begrava fler släktingar.
Jag begravde min farfar för två år sen. DEt gick. Det var distanslöst. Men helt okej för alla inblandade för det var jag som hade den, det var viktigt. Och det var en fin kärlekshandling. Det beror nog på både hur man är, hur de runt om är och så om vad som är jobbigast -att ha den själv eller att låta någon annan ha den.
Skicka en kommentar