Under min skoltid såg jag mycket upp till mina idrottslärare. Mycket för att de visade någon sorts livsglädje som kanske inte doldes bakom en kateder eller krav på läxor och inlärning. Idrott var iof något jag hade fallenhet för vilket kanske också gjorde att jag såg mina lärare som hade varit framgångsika inom sporter som "wow" de är bra.
Och idag vad händer!!! Jo jag träffar en av mina idrottslärare från V som ska döpa sitt minsta barn! Grymt häftigt! För tio årsedan var jag hans elev och nu så kommer han med sitt barn och vill döpa det. Riktigt roligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar